det som inte dödar stärker, eller?

Jag vette tusan om jag kan instämma i det talesättet. Kanske på lång sikt att det stämmer, men kortsiktigt är det inte lika lätt att tänka så. Vadan denna lilla tankegång...jo, har just gjort första provet till Danshögskolan och inte gått vidare. Trist - ja, hela världen - nej. But still. Det känns. Det finns andra vägar att gå, annat att göra för att ändå komma dit man vill men den lilla strof som poppar upp i mitt huvud är "det kallas tvivel det där som stör". Svårt att se hur man ska få till det. Men vem har sagt att livet är enkelt. Man får ju liksom en tankeställare, självinsikten hur står det till med den, har man konstig uppfattning om hur man står sig i jämförelse med andra? Har ju varit i denna situation förut så jag hade ju en aning om hur det skulle kännas om det nu blev som det blev, men en av de känslor som kommer är ju en tomhet, vilsenhet och framförallt en undran. En massa frågor. Var man för kass? Var de andra bättre? Ser de inga utvecklingsmöjligheter? Blev man sedd överhuvudtaget? Vad tittar de efter? Liksom vad går de på? Fast igår fick jag ändå lite förståelse för juryn och deras arbete. Fick själv sitta i jury till en danskurs i Tumba och bedömma typ 15-16åringar. Svårt var det, och särskilt med sånna som inte känns självklara att ta in, eller självklara att inte ta in. Och då hade vi bara 12 personer att titta på åt gången, två grupper. På Danshögskolan var vi typ 30 i varje grupp och väldigt många grupper. Typ mellan 200 - 300 sökande till varje utbildning och bara ca 16 platser till vardera, så det är ju inte konstigt att folk ryker, tuff konkurrens. 

Jaja....nu ska jag äta lite lunch, sätta mig i solen och förhoppningsvis grunda lite inför den kommande solbrännan. Life goes on anyhow!

Syréner luktar gott och det är grönt:)