så fint

såg ju lite av melodifestivalen igår innan jag begav mig iväg på kvällen och nattens övriga bravader...och av vad jag såg finns det bara en sak som gjorde ett avtryck som känns nämtvärt såhär dagen efter...om vi säger såhär: det har med dans att göra...och kristian luuk. han dansade ett litet pas de deux tillsammans med anna vnuk, som för övrigt är en inspirerande dansare och koreograf. den enda som hittills fått mig att både skratta och gråta under en dansföreställning. men det är en annan historia.

det som detta inlägg handlar om är ju dansen kristian och anna dansade. jag tyckte de var så fina. och impad blev jag av kristian. han var så inne i det han gjorde, han gick verkligen in för det han gjorde, och de hade ett fint samspel energimässigt. jag har tittat på dansen några fler gånger via svts hemsida och där även sett en intervju med anna vnuk där hon bland annat fick frågan om vad hon tyckte om kristian som dansare. "jag tycker han är suveränt bra. jag är väldigt förtjust i när stela människor dansar det vackraste de kan. jag tycker det är vackert" blev annas svar. och visst var det vackert.

kristian bevisar min teori. den om att alla kan dansa. och jag tror ju att alla mår bra av och skulle vilja dansa. men att man kanske av olika anledningar väljer att inte göra det...för liksom hur skulle man kunna INTE vilja dansa? det är för mig en gåta. kan man verkligen INTE tycka om det. INTE tycka att det är roligt. Dans är livet!